Att återknyta till din inre vägledning

Jag försöker alltid stå i min inre vägledning.
För mig är det inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, ett sätt att vara i världen.
Att följa flödet, att lyssna till hjärtat och att våga stå kvar i den sårbara sanningen även när den skaver.

Men jag tappar den ibland.
Och varje gång det händer påminns jag om hur lätt det är att tappa bort sig själv, även när man hjälper andra att hitta hem.

🌕 När jag sprang ifrån mig själv

För ungefär tre veckor sedan kände jag att något var off.
Det var som om jag inte längre kände igen mig själv, mitt uttryck eller mitt varumärke.
Jag hade sprungit ifrån mig själv utan att märka det.
Energin i det jag skapade kändes tom, kontrollerad och avskuren.

När jag satte mig ner för att reflektera insåg jag varför.
Jag hade börjat planera för mycket.
Varje inlägg, varje steg, varje struktur var genomtänkt.
Det blev för mycket hur och för lite varför.
Jag är inte skapad för att vara schematisk – min själ är spontan, ärlig och levande.
Jag behöver flöde, känsla och närvaro.
Det är där min autenticitet bor.

Tomheten som följde kom egentligen som en vän.
En tyst påminnelse om att stanna upp.
Tomheten är inte farlig längre; den är min paus, mitt andrum, mitt sätt att hitta tillbaka till kärnan.
När allt blir tyst, då börjar jag höra igen.

🌿 När självförtroendet svajar

Sedan kom helgen under vecka 44 – en annan typ av utmaning.
Den här gången handlade det inte om att jag tappat min kärna, utan om en svacka i självförtroendet.
Små saker hade samlats och jag kände mig låg, lite osäker och vacklande i tron på mig själv.
Det är mänskligt att hamna där ibland, särskilt när man bär mycket ansvar och vill att allt ska kännas rätt.

Jag tillät mig att känna det.
Jag stannade i det, skrev, andades och lät kroppen tala.
Och precis som alltid – när jag ger mig tid och tillåtelse – så hittar jag tillbaka.

🕯️ När jag hittar hem

När jag är hemma i mig själv är jag mer grundad, varm och jordad.
Jag känner mig ett med mig själv, ett med kroppen, ett med skapandet.
Färgen som symboliserar det för mig är orange – kreativitetens och livskraftens färg.
Det är då jag börjar skapa från hjärtat igen.

Skrivandet hjälper mig ofta att hitta dit.
Det är mitt sätt att få perspektiv, att förstå det jag inte kan tänka mig fram till.
När jag skriver, vare sig det är i min privata journal eller i ett inlägg för företaget, landar tankarna.
Jag ser mönster, symboler och samband jag inte såg förut.
Det som först känns som en rörig text visar sig ofta bära svaren.
Jag läser, reflekterar, sammanställer – och där, mellan raderna, hittar jag hem igen.

Ibland tar jag hjälp utifrån, från min tidigare mentor eller från ChatGPT, för när man står mitt i sitt eget kan det vara svårt att se klart.
Det är mänskligt.
Även coacher och vägledare tappar fotfästet ibland.
Men skillnaden är att jag idag vet hur jag hittar tillbaka.

🌬️ När sinnet påverkar

Jag tappar ibland kontakten med min inre vägledning beroende på min sinnesstämning.
Mina “hjärnspöken” – spår av C-PTSD – kan väckas till liv när jag är trött, ledsen eller sårbar.
De är färre nu, men ibland dyker de upp som påminnelser.
Och det är okej.
För när jag har fallit ur kurs en stund hittar jag alltid hem igen – ofta starkare, tydligare och mer närvarande än innan.
Ibland behöver man gå vilse för att hitta nya vägar.

🔮 Hur intuitionen talar

Min intuition har många språk.
Ibland kommer den som känslor i kroppen – varma, pirrande, eller som ett obehag som drar ihop sig i magen.
Ibland som bilder: djur, runor, symboler eller hela scener som dyker upp i huvudet.
Andra gånger som ord, meningar eller låt texter som upprepar sig, särskilt på natten.
Jag har lärt mig att inte avfärda dem.

Jag vet att det är intuition och inte slump när kroppen reagerar innan hjärnan hinner tänka.
Det känns bara – som att något inuti mig nickar till och säger att det här betyder något.

Rädslan däremot vill skydda mig.
Den är hård, kontrollerande och trång.
Den säger “gör inte det, det är farligt”.
Men intuitionen viskar: “du kan gå dit – du är trygg.”

⚖️ Kontroll och kontrollförlust

Kontroll har alltid varit ett tema för mig.
Efter en uppväxt med otrygghet, oförutsägbarhet och trauma blev kontrollen mitt sätt att skapa trygghet.
Jag lärde mig att om jag bara kunde förutse, planera och förstå allt, så skulle jag inte behöva bli sårad igen.
Det blev ett skydd, men också ett fängelse.

När jag tappar kontrollen känns det som om marken försvinner.
Hela kroppen reagerar.
Musklerna spänns, tankarna rusar, andningen fastnar.
Det är en fysisk upplevelse av att mista greppet, även om ingenting farligt egentligen händer.

Ibland är det små saker som väcker det – som när något inte går enligt plan, när jag känner mig missförstådd, eller när jag ska göra något nytt, som att stå på en scen och prata om min bok.
Där kommer den: rädslan för det jag inte kan kontrollera.

Men kontrollförlusten är också ett av mina största träningsfält.
För det är just där, i det oförutsägbara, som tilliten får växa.
Jag påminner mig själv: Jag kan inte kontrollera allt, och jag ska inte heller göra det.

Jag ställer frågan till mig själv:
Vad kan jag kontrollera just nu?
Svaret blir ofta enkelt.
Jag kan kontrollera hur jag förbereder mig, hur jag möter stunden, och hur jag talar till mig själv under tiden.
Allt annat får jag överlämna.

Jag säger till mig själv, ibland flera gånger om dagen:
Jag släpper kontrollen över det jag inte kan kontrollera.
Varje gång jag säger det känns det som om något inom mig lossnar, som om kroppen får andas igen.

Och när jag vågar lita på processen, när jag släpper taget och låter intuitionen ta plats, då börjar saker falla på plats av sig själva.
Då blir livet inte längre något jag måste hålla fast vid – det blir något jag får röra mig i.

💗 Till mitt yngre jag

Det är okej att inte kontrollera allt.
Jag vet att du har gjort allt för att försöka ha kontroll över allt som sker.
Det är inte ditt fel att det som hänt dig har hänt, eller att det fått dig att känna att du måste ha kontroll för att inte tappa fotfästet.

Det är bra att tappa fotfästet ibland.
Det är skillnad på att vilja kontrollera allting och att sätta sunda gränser mot andra för att skydda sig själv.

Jag önskar att jag hade funnits där då, för att hjälpa dig att sätta dessa sunda gränser – mot honom och mot andra.
Jag finns här idag.
Jag skyddar dig och tar hand om dig, så som jag skulle ha gjort då.

Jag älskar dig.

🌙 Själ, ego och stillhet

Rösten från själen är mjuk och varm.
Den dömer inte. Den väntar.
Egot däremot är hårt, snabbt och stolt.
När jag fastnar i egot brukar jag se 666 – som en påminnelse att släppa egot och rädslan.

Naturen och vattnet hjälper mig alltid hem.
De för mig direkt in i stillhet, i närvaro.
Jag behöver bara andas in skogen, känna vinden mot huden, och jag minns vem jag är.

🌬️ Övning: Hjärtandning, jordning och tacksamhet

Sätt dig bekvämt. Låt kroppen sjunka ner mot stolen eller golvet.
Känn hur fötterna möter jorden.
Lägg en hand på hjärtat.

Andas in djupt genom näsan i fyra sekunder.
Känn hur bröstkorgen expanderar och hjärtat öppnar sig.
Andas ut långsamt i åtta sekunder.
Tänk att varje utandning släpper lite mer kontroll.

Fokusera sedan på punkten tre centimeter in bakom pannan, ditt tredje öga, och låt energin flöda därifrån ner mot hjärtat.
Känn hur värmen sprider sig.

Stanna här och fråga dig själv:

1. Vad försöker min intuition visa mig just nu?

2. Vad kan jag släppa taget om – mentalt, känslomässigt eller energimässigt?

3. Vad kan jag känna tacksamhet för, precis i detta ögonblick?

Känn efter.
Om kroppen lutar framåt, om du blir varm eller får ett leende inom dig – det är ditt ja.
Din inre vägledning talar.

Avsluta övningen med att säga tyst till dig själv:
Jag är grundad. Jag är vägledd. Jag är hemma i mig.

✨ Påminnelse:
Det är okej att tappa fotfästet ibland.
Det är ofta just då själen sträcker fram handen och visar vägen hem.