Att ta ansvar som förälder – även när det gör ont

Jag är i chock.

För mig är det obegripligt hur man som förälder kan förneka sitt ansvar – att inte ens våga tänka tanken att ens barn kan säga eller göra något.

Jag kommer inte tala om vad det handlar om, för det behöver ingen veta. Men det väcker ändå frågor som skakar om mig.

Hur kan ett barn ens kunna sånt här? Förstår barnet vilka konsekvenser det kan få om fel personer får reda på det? Förstår barnet vilket helvete det kan ställa till med – för sig själv och för andra?

Som förälder har man ett ansvar. Även om man inte vill tro att det är ens eget barn, så behöver man prata med barnet om allvaret. Förklara konsekvenserna. Hjälpa barnet att förstå att ord och handlingar får effekter. Att blunda och stoppa huvudet i sanden hjälper ingen – minst av allt barnet.

Hade jag själv fått veta att min dotter sagt eller gjort något liknande, hade jag varit tacksam mot den förälder som berättade det för mig. Även om jag inte tror att hon skulle göra en sådan sak, så skulle jag ändå ta det på största allvar. För även om jag inte har fostrat henne till det, så är det mitt ansvar att förklara för henne vad ett sådant beteende eller sagda ord kan innebära.

Det kan bli så himla fel om det hamnar i fel sammanhang – oavsett om hon menade det eller inte.

Och så kommer nästa fråga, kanske den svåraste av alla:

Om ett barn kan säga något sånt här… är det för att barnet själv är utsatt hemma?

Att vara förälder handlar inte bara om att älska sitt barn. Det handlar också om att ta ansvar, att våga se även det man inte vill tro på, och att vara den som förklarar när världen känns obegriplig.