En resa genom språk, själsminnen och gemenskap ✨

Jag var på en själsresa igen. Jag såg två personer, en man och en kvinna, som jag kände var bror och syster. De såg inte mig, men jag såg och hörde dem. De pratade först på ett språk som lät som svenska för mig, men som jag visste inte var svenska. Det var som om språket översattes inuti mig för att jag skulle förstå.

De verkade vara på flykt – men samtidigt inte. Det fanns en känsla av både oro och frihet. Mannen sa att han saknade att prata norska, och att de nu kunde tala norska med varandra. När de gjorde det lät det dock som ett påhittat språk, en blandning av svenska, norska, nederländska, isländska, samiska och något som påminde om indianska toner.

Känslan var stark: språket var inte bara ord, det var vibrationer. Det bar på ett arv, som om flera folk och kulturer möttes i ett och samma uttryck. Det fick mig att känna att jag bär på fler lager inom mig än jag kanske är medveten om – själsliga minnen, arv, kontakter från olika tider och platser.

Kanske var denna resa en påminnelse om att språk och kommunikation inte alltid handlar om ord, utan om energi och gemenskap. Att vi kan känna oss på flykt i livet, men ändå finna frihet i att mötas, skapa och uttrycka oss.