När drottningen ännu inte krönts

om en dröm, en initiering och ett år som skrev sig själv

I natt drömde jag en dröm som inte kändes som en vanlig dröm.
Den var sensuell, levande, långsam nästan som ett kapitel i en större berättelse.
En sådan dröm som inte vill bli tolkad snabbt, utan vill levas med.

Jag drömde att jag var tillsammans med en blivande kung.
Inte färdig. Inte krönt.
Men buren av ett ansvar som redan vilade tungt över honom.

Kärleken mellan oss var stark, självklar, närvarande.
Och samtidigt inte helt accepterad av omgivningen.
Jag var inte kunglig. Inte adlig. Inte “rätt” enligt systemet.
Ändå var det mig han hade valt.

Vi rörde oss genom hans rike, genom slottet, genom dagar och nätter.
Ibland bar han rustning, ibland mjuka kläder.
Ibland kände han som en krigare, ibland som en skogsalvsprins.
Allt i honom växlade mellan roll och sårbarhet.

Vi kysstes ofta.
Kropparna drogs mot varandra.
Men något fullbordades aldrig.

Och det är viktigt.

För i drömmen handlade det inte om att få.
Utan om att hålla.

Hästarna som kom till mig och hornet som visade sig

Mot slutet av drömmen kom flygande hästar. Kungliga hästar.
De hade tappat något bakom sig, något hade hänt.
Och utan att de kände mig kom de till mig.

Jag visste vem som var ledaren.
Jag frågade vad som hänt.
Och i samma stund som sanningen skulle visas fick hästen ett horn.

Som en enhörning.
Det är ingen slump.

I myter visar sig enhörningen inte för makt, utan för ren intention.
Inte för den som vill äga, utan för den som kan bära sanning.

Det var inte kungen som fick se.
Det var jag.

Uppdraget, löftet och villkoret

Något hotade riket.
Kungen var tvungen att ge sig av.
Kanske krig. Kanske räddning.
Han sa att det kunde bli farligt. 
Att han kanske inte skulle återvända.

Och han bad mig ta hand om riket om han inte kom tillbaka.

Jag sa ja.
Men inte villkorslöst.

Jag sa att jag bara kunde lova det om vi gifte oss.
Inte av romantik.
Utan för att jag aldrig skulle bära ett sådant ansvar utan legitimitet.

Detta var inte ett krav.
Det var en gräns.

Bröllopet planerades samma dag.

Avhållsamheten, skratten och det mänskliga

Trots all närhet, all laddning, all sensualitet låg vi aldrig med varandra.
Det var alltid något som avbröt.
Folk i rummen. Regler. Roller. Tid.

Och senare låg jag på en säng med mina vänner och skrattade.
Skrattade så jag skrek ner i madrassen.
Pratade om livet, om erfarenheter, om allt som varit.

Det var som om drömmen sa:
Drottningen måste vara människa annars blir hon farlig.

När jag ser tillbaka så hänger allt ihop

Den här drömmen står inte ensam.

Den hör ihop med:

• Kentauren Kiron som visade sig tidigare
• Kuben som dök upp som symbol för struktur och bärighet
• Ordet initiering / initialisering som kom utan att jag letade efter det
• Och året som skrev sig själv, där processer fick ta tid utan att pressas fram

Kiron, kentauren, är bryggan mellan kropp och medvetande.
Halvt djur, halvt människa.
Instinkt och ansvar i samma varelse.

Det är exakt samma spänningsfält som i drömmen:

• sensualitet och plikt
• kärlek och ansvar
• livskraft och etik

Kuben handlar inte om kontroll.
Den handlar om form som håller.
Om att kraft inte ska bli fri utan buren.

Och året som skrev sig själv…
Det var året då jag slutade driva fram svar.
Och istället lät mognaden göra sitt.

Initieringen

Det här är inte ett uppvaknande.
Inte en läkning.
Inte ett sökande.

Det är en initiering.

En övergång från:

“Jag kan bära”
till
“Jag bär, men inte utan mandat.”

Relationellt.
Arbetsmässigt.
Skapande.

Drömmen säger inte att kronan är här.
Den säger att den inte längre kan sättas på fel sätt.

Drottningen före kronan

Det här är berättelsen om drottningen innan hon kröns.
Hon som:

• inte längre nöjer sig med potential
• inte offrar sig i tystnad
• inte ger sin kraft utan erkännande

Hon som kan älska och ändå stå kvar i sig själv.
Hon som kan känna begär och ändå hålla riktning.
Hon som kan bära ett rike men bara om det finns ett förbund.

Och kanske är det just där jag är nu.
Inte färdig.
Inte framme.

Men initierad.

En sista reflektion

Kanske handlar den här drömmen inte om en kung.
Kanske handlar den inte ens om kärlek i första hand.

Kanske handlar den om den punkt i livet där vi inte längre kan kliva in i ansvar av vana, lojalitet eller rädsla för att förlora något.
Där vi inte längre kan bära andras uppdrag utan att också bära oss själva.

Om drottningen en gång var den som väntade, anpassade sig och höll ihop
så är hon nu den som villkorar, förankrar och väljer medvetet.

Inte för att hon stängt sitt hjärta.
Utan för att hon äntligen håller det i sina egna händer.

Initiering handlar inte om att bli någon annan.
Den handlar om att sluta kompromissa bort det man redan är.

En fråga till dig som läser

Finns det någon plats i ditt liv där du fortfarande bär ansvar utan mandat?
Där du ger av din kraft, din kärlek eller din närvaro utan att det finns ett tydligt förbund tillbaka?

Och hur skulle det kännas att, precis som drottningen i drömmen,
säga ja… men bara på nya villkor?

Det hela började med en kub, en kentaur, ett årtal som skrev sig själv. Läs mer om det här

Vill du ha hjälp att tolka dina upplevelser och förstå vad de betyder för just dig kan du boka en vägledning hos mig.